Min flickas lilla sparv
Som leker i hennes famn
Hon matar den med en larv
Och ger den ett hemligt namn
Hon sträcker ut sitt finger
Sen möts deras blickar
En ljuvlig smärta stinger
När den lilla näbben pickar
Jag, en eländig gestalt
Går varv efter varv
Hon sitter där, glömsk för allt
Och leker med sin sparv
Det skingrar hennes tankar
Och dövar allt begär
Men själv går jag och vankar
Missunnsam och tvär
Plågad av min stora eld, en
outhärdlig brand
Men hade jag en sådan vän
Som lekte i min hand
Då skulle elden slockna ner
Och all desperation
Jag skulle inte lida mer
Om hon var jag och jag var hon
Om jag bara hade en sparv
Men vem har en sparv
Vem har en sparv
---
*Alltså den välkända dikten som i original lyder:
Passer, deliciae meae puellae,
quicum ludere, quem in sinu tenere,
cui primum digitum dare appetenti,
et acris solet incitare morsus,
cum desiderio meo nitenti,
carum nescio quid lubet iocari,
et solacium sui doloris,
credo, ut tum gravis acquiescat ardor,
tecum ludere sicut ipsa possem,
et tristis animi leuare curas [...]
tam gratum [est/es] mihi quam ferunt puellae,
pernici aureolum fuisse malum,
quod zonam soluit diu ligitam