Jag har förirrat mig där skogen är som tätast
De steg jag tagit hit kan knappast mätas
Nu återstår väl blott att äta eller ätas
Jag står helt stilla där skogen är som tätast
Hur trädens skuggor liksom tecknar mörka ränder
Ljudet av tassar når mig vart jag än vänder
Som natten sträcker ut små onda händer
Så tändas stjärnor ovan, en i sänder
När solen sjunker över ris och stockar
Står jag helt ensam här med blöta sockar
Då träder vännen fram med ljus och lykta
Alla små rädslor liksom mörkret flykta
De förefaller plötsligt helt förryckta
Allt som behövdes var en vän med lykta