Det krävs ej mycket, Frida säg
I vårt kulturklimat
För att den som träder in
På vissa reservat
Skall anses överträda gräns
För fint och lämpligt prat
Därför, Frida, tillåt mig
Att fatta mig helt kort
Att nogsamt välja mina ord
Att hellre välja bort
Än kasta ur mig kraftuttryck
Av allehanda sort
Men något vill jag säga dock
Som rör en viss tendens
Hos många i vår tid
Att ruta in och dra en gräns
Mot främmande personer
Eller annan influens
När någon, till exempel
I anden varit svag
Och brutit mot en regel
Eller kanske mot en lag
Då tillhör hen förmodligen
En annan sort än jag
En annan grupp av människor
En viss kategori
Som ägnar sig åt allehanda
Skrymt och barbari
Som ingenting gemensamt har
Med den jag ingår i
Och den som oförvitlig
Ser sig själv på jorden vandra
Men ständigt finner anledning
Att andra mänskor klandra
Ser gärna blott förövare
I grupper utav andra
Ett kollektivt betraktningssätt
Kan ha sina poänger
Det blottlägger strukturer
Som förstör och utestänger
Och visar på aspekter
Som vi annars lätt förtränger
När samhället ska byggas upp
Och pengarna fördelas
Då vill man se till helheten
Så ingen förfördelas
Men tillämpat på enskilda
Så kan det lätt förfelas
Så Frida, se på vännen
Som vår skald nu åt dig skrivit
Han förefaller vara
Både man och mitt i livet
Och blek om nosen, hemska karln
Det tar han nog för givet
Betraktad kategoriskt
Och i övrigt rationellt
Åtminstone om detta sker
Helt intersektionellt
Han förefaller oförmögen
Göra någonting snällt
Jag hoppas dock, när äntligt Frida
Sitter här bredvid
Vårt samtal icke urartar
Till kamp och bitter strid
Att Frida må betrakta mig
Som enskild individ